Knut-Åke har drabbats av en helt vanlig bondförkylning. Inga problem egentligen utan något helt normalt som alla barn drabbas av. Tvärtom är hans nuvarande snortillstånd ytterst normalt (som min man skulle uttryck sig) ändå så kommer den över mig, den där svarta otäcka och totalt förlamande ORON. Jag har de senaste månaderna lyckats hålla den i schack med hjälp av stora projekt på jobbet och ett febrilt handarbetande här hemma, men en enda liten ynka förkylning har nu fått oron att dundra in i mitt hjärtat som en vass spikpåle.
Knut-Åke var dålig när han föddes och under två dramatiska veckor vårdades han på barn 4 här i Umeå. Förlossningen var dramatisk och mycket jobbig (någon gång när jag samlat ihop mig själv så ska jag berätta om den här). När Knut-Åke föddes vägde han 5374gram och var 61cm lång. Han var vid födseln riktigt medtagen och behövde hjälp med att andas, men det mest dramatiska var att hans blodsocker låg under 1. Det tog ganska lång tid innan de fick ordning på hans blodsocker och tillvaron gick för oss upp och ned. Sedan dess har oron gått i vågor med flertalet olika kontroller på sjukhuset och i min mage gnager en oro om att något inte är riktigt bra. Emellanåt kan jag skratta åt oron och njuta av min härliga och glada bebis, men oron finns där under och lurar. Då och då tittar den in med sitt förvridna ansikte. Någon gång i framtiden ska jag kunna vända honom ryggen och bara njuta av att Knut-Åke är just den bebis som vi så innerligt längtade efter. Bebisen som gör hela familjen på glatt humör. Bebisen som skrattar åt allt. Bebisen som inte bryr sig om kontroller och utvecklingssteg utan gör allt på sitt sätt. Sitt alldeles underbara sätt! Jag älskar ju dig så mycket Knut-Åke, så mycket att herr Oro kan ta sitt pick och pack och dra till skogs...
 |
| En av de första bilderna på vår fina lillebror |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar