Föräldraledig

Att återigen få gå och skrota med barnen är som en befrielse. Alla konstiga tankar om onormalhet lättar från bröstet som små fjädermoln.


När orsaken till ledigheten dessutom är en charmig liten gladgoding så blir tanken på höstens jobb lite jobbigare....

Loppisfynd

Jag hittade två sådana här koppar på Andra varvet i Sikeå. Jag vet inte men jag har som kommit att älska 80-talet:) Dessutom smakar kaffet så gott i denna kopp. Faktiskt godare än i någon annan kopp jag äger. Hoppas på fler fynd i denna klass under sommaren...

En behövlig käftsmäll!

Så fick då min obryddhet en riktig käftsmäll! I den nya läroplanen är småföretagsamheten inskriven. Eleverna ska utbildas i entreprenörskap och framåtanda. De ska se möjligheterna att skapa egna företag utifrån undervisningen. Den röda tråden i undervisningen blir med andra ord: sköt dig själv och skit i andra, se om ditt eget hus, sparka neråt slika uppåt osv... Jag måste säga att jag i min bubbla inte var beredd på denna politiska tydlighet. De senaste fem årens regering ger oss inte mycket utrymme till tolkning; det går helt enkelt inte att misstolka deras budskap. Jag känner mig faktiskt lite rädd för hur realiseringen av denna läroplan kommer att se ut och då tänker jag inte bara på mitt eget arbete som lärare, utan även på vilken undervisning och anda som mina barn kommer att växa upp i.

Jag tycker även att den totala tydligheten är obehaglig. Den får mig att känna det som att den skapats av barn i en lek. På något sätt känns den helt ogenomtänkt. Vad kommer en realisering att innebära och på bekostnad av vad och vem. Under dessa borgerliga år har jag haft den här känslan. Alla deras förslag om uppskärpning av lata, fuskare har känts så populistiskt naiva och så långt från de verkliga problemen som man kan komma. Men att de nu ska ner i läroplanen med sin naivt, själviska politik är obehagligt. Jag skäms för min egen naiva obryddhet förra veckan. Jag inser nu att ingen kan längre vara obrydd. Alla måste kämpa emot denna borgerliga ångvält om vi ska kunna överleva i detta samhälle!!!


Upp till kamp:)

Elevsaknad

Ibland kan jag fundera på om jag passar in på mitt jobb. Just nu pågår efterarbetsdagar och man kan milt säga att det råder en post-post-stämning som får det att göra ont i magen på mig. Medan mina fina (o ja de är verkligen de bästa man kan tänka sig) kollegier diskuterar schema (som är så viktigt) så sitter jag och tänker på hur undervisningen ska förändra världen. Visst kan jag hålla med om att administration och schematugg är viktigt för att en skola ska kunna förändra världen, men jag kan inte, och gudarna ska veta att jag försöker, engagera mig. Istället drömmer jag mig bort i svensk- och historieämnet och tänker på möjliga upplägg där eleven ska vara i centrum. Hur ska svenskämnet gå vidare i klass 8 för att eleverna verkligen på riktigt ska kunna möta sig själva och varandra? Frihetliga, pedagogiska tankar fyller min hjärna och lämnar ytterst lite plats för organisation. Därför gnager det dåliga samvetet i mig. Jag är rädd för att mina kollegier inte ser att jag uppskattar deras oerhörda arbete. Jag menar utan dem faller undervisningsrevolutionen! Men jag kan inte engagera mig! Varför? Jag kommer nog aldrig riktigt att passa in på mitt jobb. Det är nog bara så att jag kommer att förbli "hon svenskläraren". Det är efterarbetsvecka och jag saknar eleverna så fruktansvärt... Med ett gäng missnöjt gapande tonåringar känner jag mig mer trygg än med välutbildade, vältaliga vuxna... Jag vet inte men det finns något i mig som gör att jag aldrig kommer att bli vuxen. Jag kommer alltid att vara trotsig och revolutionär; det spelar som ingen roll att jag läst i flera år och tagit en vuxen examen. Just nu kan jag bara hoppas att det inte syns utåt. Att det på mötena ser ut som att jag är engagerad och inte alls sitter och tjurar för att de utlovade pedagogiska diskussionerna hela tiden får stryka på foten för DEN NYA ORGANISATIONEN...

SAKNADE

Dramatikern

Det har varit en dramatisk tid för Knut-Åke och oss de senaste veckorna. Två mycket akuta besök på sjukhuset varav det senaste resulterade i två dagars sjukhusvistelse, är summan av dramatiken. Det första besöket på akuten kom när Knut-Åke ätit ägg och svullnade upp som en röd boll med horn. Några timmar, kräkningar, medicineringar senare så kunde vi dock åka hem med en lugn avsvälld bebis. Detta var andra allergireaktionen som Knut-Åke fått. Den första gången var det mjölk och den gången var svullnaden mer hanterbar och inte lika dramatisk.

Så i fredags var det dags för nästa akuta besök. Knutan hade varit lite stånkig i andningen under dagen. Han hade varit med på avslutningen och vistats ute i den 29 gradiga värmen så vi trodde att han bara var lite tagen av värmen. fram emot eftermiddagen försämrades han dock rejält och vi fick åka in. Läkaren trodde att han dragit på sig en lunginflammation och han fick röntgas. Två inhaleringar adrenalin och betapren intravenöst krävdes dock för att få kontroll på andningen. Eftersom han fortfarande hade svårt att syresätta så blev vi kvar med syrgasgrimma och inhalationer var tredje timme. Någon lunginflammation var det dock inte utan bara en kraftig astmareaktion, eller kanske inte så bara förresten. Det kändes dock rätt okej att vara inlagd på Barn 2. Personalen var otroligt trevlig och det kändes tryggt att Knut-Åke fick ständig vård, trots detta går det inte att beskriva lättnaden när vi blev utskrivna idag på eftermiddagen!!!

Om till denna sjukhusvistelse lägger en intensiv arbetsvecka inför fredagens avslutning så kan man lugnt säga att jag är så slut en människa kan bli...

Trots oron på sjukhuset så hann jag faktisk virka en el del. Jag blev klar med bakstycket till en jättefin body till Knut-Åke. Jag ska ta en bild när den är klar och lägga in:)

 Snart är det sommarlov! Bara en liten efterarbetsvecka kvar, som jag hoppas blir så utan dramatik att den blir rent tråkig;)