Elevsaknad

Ibland kan jag fundera på om jag passar in på mitt jobb. Just nu pågår efterarbetsdagar och man kan milt säga att det råder en post-post-stämning som får det att göra ont i magen på mig. Medan mina fina (o ja de är verkligen de bästa man kan tänka sig) kollegier diskuterar schema (som är så viktigt) så sitter jag och tänker på hur undervisningen ska förändra världen. Visst kan jag hålla med om att administration och schematugg är viktigt för att en skola ska kunna förändra världen, men jag kan inte, och gudarna ska veta att jag försöker, engagera mig. Istället drömmer jag mig bort i svensk- och historieämnet och tänker på möjliga upplägg där eleven ska vara i centrum. Hur ska svenskämnet gå vidare i klass 8 för att eleverna verkligen på riktigt ska kunna möta sig själva och varandra? Frihetliga, pedagogiska tankar fyller min hjärna och lämnar ytterst lite plats för organisation. Därför gnager det dåliga samvetet i mig. Jag är rädd för att mina kollegier inte ser att jag uppskattar deras oerhörda arbete. Jag menar utan dem faller undervisningsrevolutionen! Men jag kan inte engagera mig! Varför? Jag kommer nog aldrig riktigt att passa in på mitt jobb. Det är nog bara så att jag kommer att förbli "hon svenskläraren". Det är efterarbetsvecka och jag saknar eleverna så fruktansvärt... Med ett gäng missnöjt gapande tonåringar känner jag mig mer trygg än med välutbildade, vältaliga vuxna... Jag vet inte men det finns något i mig som gör att jag aldrig kommer att bli vuxen. Jag kommer alltid att vara trotsig och revolutionär; det spelar som ingen roll att jag läst i flera år och tagit en vuxen examen. Just nu kan jag bara hoppas att det inte syns utåt. Att det på mötena ser ut som att jag är engagerad och inte alls sitter och tjurar för att de utlovade pedagogiska diskussionerna hela tiden får stryka på foten för DEN NYA ORGANISATIONEN...

SAKNADE