Bland kontroller och oro

Idag var det dags för Knut-Åkes BOEL-test som vanligt hade jag sett fram emot detta med en skräckblandad nyfikenhet.Nyfikenheten finns alltid med och den stora förhoppnngen om att denna gången går allt efter noterna. Så blir det dock aldrig med denna grabb...

Oron om att något inte riktigt är som det ska med Knutis har funnits med hela vägen ända sedan tiden på Barn 4 eller nej förresten känslan att något inte är som det ska har funnits sedan graviditetsvecka 7 då Knut-Åke inte syntes på skärmen och vi tog oss hem med ett tungt missfallsbesked. När vi var tillbaka  för ett nytt ultraljud några dagar senare pga oro och för att få missfallstabletter, så syntes han plötsligt där men läkaren var rak och sa att fostret var för litet för att motsvara den graviditetsveckan vi var i och eftersom vi gjort ett sådant tidigt test så var ju chansen att han kommit in i magen senare än vi tänkt utesluten. Dessutom kunde läkaren inte se något dunkande hjärta. Vi fick vänta ytterligare 2 veckor på ett nytt ultraljud och då i vecka 9 så fanns han där på skärmen med ett dunkande hjärta och var precis så stor som han skulle vara. Graviditeten blev plötsligt bedömd som normal. Men de nio månadernas väntan blev för mig långt ifrån normala. Bara den galna tanke att det fostret som inte syntes och sedan var för litet, kom ut och vägde 5375g och var 61cm lång!

Sedan har det bara rullat på med saker som har varit oroande men sedan ordnat upp sig för Knutis. 6-veckors kontrollen fick tas om eftersom han vägrade titta på läkaren. Han vägrade detta även två veckor senare så vi blev skickade till Barnkliniken, där han faktisk visade sig vara social, men han skickades vidare till ögonkliniken eftersom de trodde att det kunde vara fel på synen. Eftersom han kommit till Barnkliniken med remiss så har han gått kvar där parallellt med BVC, vilket bara det ger en massa kontrollbesök som alla stressar upp lilla mor.

En annan följetong har varit hans hörsel. Redan på BB så ville inte ena örat reagera på de ljud som skickades in där. Bara detta har genererat i ett otal kontroller redan och fler blir det eftersom han varken hörde de svaga eller höga ljuden på BVC idag:(

Så veckorna fylls med kontroller medan Knut-Åke flinar på och gör som han vill med sin utveckling. Det finns dagar när oron tar överhanden men för det allra mesta kan vi bara njuta av den lilla varelsen som vi (som min man sagt) inte har skaffat utan som har drabbat oss med hela sin person:)

Knutis sitter och skrattar precis som han ska för att vi i familjen ska smälta:)

Nu är det inte långt kvar....

Jag säljer ju två av mina alster på Tradera och nu är det inte långt kvar. Så ta chansen på detta nystickade set:

Eller varför inte denna gröna Cthulhu:

Sitt nu bara inte uppe hela natten och buda...


Sov Gott!

Vårens frihet kommer att ta slut....

Under våren har jag arbetat halvtid som lärare. Det har varit lite knapert men det har verkligen gett mig space som lärare. Arbete har gett mig en frihetskänsla i bröstet som jag har gjort allt för att smitta över på eleverna. Jag har egentligen bara haft två grupper att planera helt själv för: en klass 7 i svenska och en grupp med svenska som andraspråk. Eftersom jag i princip inte har haft någon kollegietid så har jag under våren funderat väldigt lite på administration, istället har jag bara fokuserat på pedagogik och elevmöten. Det har gjort att jag kunnat lägga upp moment och lektioner med en erfarenhetspedagogisk grund. En grund där vi strävat mot målen genom elevernas erfarenheter. Jag vet inte om jag lyckats i alla lägen, men jag har i yrket känt mig levande på ett sätt om jag bara kunde drömma om under året som klasslärare. Min tjänst har varit halvtid men mitt engagemang har varit minst heltid under våren. Nu närmar sig sommarlovet och det är bara några ynka veckor kvar av min lyxtillvaro. Jag skulle önska att det är just detta som är att vara lärare, men jag vet nu att yrket har andra sidor som stress, press och en ständiga känslor av otillräcklighet...

Till hösten blir det klassläraskap och kollegium. Risken för kvävning är med andra ord stor. Så klart är jag överväldigad över att ha fått jobb och i mina tankar föds redan pedagogiska moment och handlingar, men någonstans i magen finns det där knytnävsslaget av att aldrig riktigt hinna med. Hur ska jag kunna skydda mig mot alla utanförundervisningsuppdragen som kommer flyga in i klassrummet som pilar genom det öppna augustifönstret. Jag försöker knåpa ihop en järnbrynja men jag vet, jag vet hur sårbar och lätträffad jag är...

Men än är det vår och än ligger friheten för våra fötter... Jag sätter mig ner och planerar för nästa vecka... Då ska vi flyga...

Cthulhu till salu! + bebisoro

Trots min mans protester så har jag nu beslutat att sälja min virkade Cthulhu på Tradera. Så det är bara att ta sig in där och lägga bud;)


 Knut-Åke har drabbats av en helt vanlig bondförkylning. Inga problem egentligen utan något helt normalt som alla barn drabbas av. Tvärtom är hans nuvarande snortillstånd ytterst normalt (som min man skulle uttryck sig) ändå så kommer den över mig, den där svarta otäcka och totalt förlamande ORON. Jag har de senaste månaderna lyckats hålla den i schack med hjälp av stora projekt på jobbet och ett febrilt handarbetande här hemma, men en enda liten ynka förkylning har nu fått oron att dundra in i mitt hjärtat som en vass spikpåle.


Knut-Åke var dålig när han föddes och under två dramatiska veckor vårdades han på barn 4 här i Umeå. Förlossningen var dramatisk och mycket jobbig (någon gång när jag samlat ihop mig själv så ska jag berätta om den här). När Knut-Åke föddes vägde han 5374gram och var 61cm lång. Han var vid födseln riktigt medtagen och behövde hjälp med att andas, men det mest dramatiska var att hans blodsocker låg under 1. Det tog ganska lång tid innan de fick ordning på hans blodsocker och tillvaron gick för oss upp och ned. Sedan dess har oron gått i vågor med flertalet olika kontroller på sjukhuset och i min mage gnager en oro om att något inte är riktigt bra. Emellanåt kan jag skratta åt oron och njuta av min härliga och glada bebis, men oron finns där under och lurar. Då och då tittar den in med sitt förvridna ansikte. Någon gång i framtiden ska jag kunna vända honom ryggen och bara njuta av att Knut-Åke är just den bebis som vi så innerligt längtade efter. Bebisen som gör hela familjen på glatt humör. Bebisen som skrattar åt allt. Bebisen som inte bryr sig om kontroller och utvecklingssteg utan gör allt på sitt sätt. Sitt alldeles underbara sätt! Jag älskar ju dig så mycket Knut-Åke, så mycket att herr Oro kan ta sitt pick och pack och dra till skogs...

En av de första bilderna på vår fina lillebror

Virkad Cthulhu

Min man har tjatat om att jag ska virka en Cthulhu. Jag hittade mönstret på den här sidan. Jag har sedan förändrat en del för att den skulle passa mitt garn och tycke:)

Stickad poncho

Denna fina poncho har jag stickat efter mönstret från denna sida. Den är stickad i storlek 86/92 men tyvärr är den redan på gränsen till för liten för vår storbebis:( Men det har Astrid löst med att använda den som någon slags sjal med huva:) Tyvärr har jag ingen bild av detta men det ser helskönt ut. Kanske ett nytt mode! (Jag ska försöka skaffa en bild)