Fröken Papphammar

En stressad fröken springer på den korta rasten och drar ut åhörarkopiorna och delar ut till dem som behöver och börjar skriva på tavlan. En elev harklar sig. "Nej tyst nu råder arbetsro" förmanar en bestämd fröken och skriver vidare. Ur tystnad hörs en tunn röst "Men fröken vi skrev ju om platsbeskrivning sist var det inte personbeskrivning idag?". Då ser jag att jag skrivit ut gårdagens åhörarkopia och bara helt automatiskt börjat skriva av texten på tavlan. En snäll röst säger "Det gör inget fröken det kan hända alla. Vi kan klara oss utan åhörarkopior idag" Tack snälla goa elever för att ni har överseende med er sönderstressade fröken. Ni har 4 år framför er med min Papphammarstil. Säg vad ni vill, men tråkigt kommer det inte att bli:)

Vårens frihet kommer att ta slut....

Under våren har jag arbetat halvtid som lärare. Det har varit lite knapert men det har verkligen gett mig space som lärare. Arbete har gett mig en frihetskänsla i bröstet som jag har gjort allt för att smitta över på eleverna. Jag har egentligen bara haft två grupper att planera helt själv för: en klass 7 i svenska och en grupp med svenska som andraspråk. Eftersom jag i princip inte har haft någon kollegietid så har jag under våren funderat väldigt lite på administration, istället har jag bara fokuserat på pedagogik och elevmöten. Det har gjort att jag kunnat lägga upp moment och lektioner med en erfarenhetspedagogisk grund. En grund där vi strävat mot målen genom elevernas erfarenheter. Jag vet inte om jag lyckats i alla lägen, men jag har i yrket känt mig levande på ett sätt om jag bara kunde drömma om under året som klasslärare. Min tjänst har varit halvtid men mitt engagemang har varit minst heltid under våren. Nu närmar sig sommarlovet och det är bara några ynka veckor kvar av min lyxtillvaro. Jag skulle önska att det är just detta som är att vara lärare, men jag vet nu att yrket har andra sidor som stress, press och en ständiga känslor av otillräcklighet...

Till hösten blir det klassläraskap och kollegium. Risken för kvävning är med andra ord stor. Så klart är jag överväldigad över att ha fått jobb och i mina tankar föds redan pedagogiska moment och handlingar, men någonstans i magen finns det där knytnävsslaget av att aldrig riktigt hinna med. Hur ska jag kunna skydda mig mot alla utanförundervisningsuppdragen som kommer flyga in i klassrummet som pilar genom det öppna augustifönstret. Jag försöker knåpa ihop en järnbrynja men jag vet, jag vet hur sårbar och lätträffad jag är...

Men än är det vår och än ligger friheten för våra fötter... Jag sätter mig ner och planerar för nästa vecka... Då ska vi flyga...