Fredagen innan påsklovet fick jag veta att jag inte skulle få fortsätta mitt älskade jobb efter sommarlovet. Det kändes rent ut sagt för djävligt. Jag vet ju att dagens arbetsmarknad är sådan att vi måste stå som böjliga vasstrån för att kunna hanka oss fram och att en sådan här uppsägning inte betyder att man är en dålig lärare utan bara att skolan inte har råd eftersom den man jobbar för kommer tillbaks. Ändå finns en del i mig som tvivlar, misstänker och konspirerar: Vad har jag gjort för fel? Finns det någon som ogillar mig? osv.. Svarta tankar som tar mig ner i destruktiva tunnlar. Svarta tunnlar som jag besökt så många gånger förut. Tunnlar vars namn vi kallar dålig självkänsla. Hur många gånger kan man gräva sig ner i dessa tunnlar utan att gå sönder?
Men jag vet också att om man låter mörkret omfamna en så kan man tillslut gräva och komma ut på andra sidan. Det kom till mig en text som jag skrev för något år sedan vid ett tidigare besök i dessa djupa tunnlar. Den gav mig ljus tröst i mörkret.
En gång var jag illa ute
utrangerad
utstängd
uthängd
nere för räkning
nu åter
ur förlossningskanal
bländad av ljus
" Svarta tunnlar som jag besökt så många gånger förut. Tunnlar vars namn vi kallar dålig självkänsla."
SvaraRaderaAha jag trodde du menade dungeons.