En behövlig käftsmäll!

Så fick då min obryddhet en riktig käftsmäll! I den nya läroplanen är småföretagsamheten inskriven. Eleverna ska utbildas i entreprenörskap och framåtanda. De ska se möjligheterna att skapa egna företag utifrån undervisningen. Den röda tråden i undervisningen blir med andra ord: sköt dig själv och skit i andra, se om ditt eget hus, sparka neråt slika uppåt osv... Jag måste säga att jag i min bubbla inte var beredd på denna politiska tydlighet. De senaste fem årens regering ger oss inte mycket utrymme till tolkning; det går helt enkelt inte att misstolka deras budskap. Jag känner mig faktiskt lite rädd för hur realiseringen av denna läroplan kommer att se ut och då tänker jag inte bara på mitt eget arbete som lärare, utan även på vilken undervisning och anda som mina barn kommer att växa upp i.

Jag tycker även att den totala tydligheten är obehaglig. Den får mig att känna det som att den skapats av barn i en lek. På något sätt känns den helt ogenomtänkt. Vad kommer en realisering att innebära och på bekostnad av vad och vem. Under dessa borgerliga år har jag haft den här känslan. Alla deras förslag om uppskärpning av lata, fuskare har känts så populistiskt naiva och så långt från de verkliga problemen som man kan komma. Men att de nu ska ner i läroplanen med sin naivt, själviska politik är obehagligt. Jag skäms för min egen naiva obryddhet förra veckan. Jag inser nu att ingen kan längre vara obrydd. Alla måste kämpa emot denna borgerliga ångvält om vi ska kunna överleva i detta samhälle!!!


Upp till kamp:)

Elevsaknad

Ibland kan jag fundera på om jag passar in på mitt jobb. Just nu pågår efterarbetsdagar och man kan milt säga att det råder en post-post-stämning som får det att göra ont i magen på mig. Medan mina fina (o ja de är verkligen de bästa man kan tänka sig) kollegier diskuterar schema (som är så viktigt) så sitter jag och tänker på hur undervisningen ska förändra världen. Visst kan jag hålla med om att administration och schematugg är viktigt för att en skola ska kunna förändra världen, men jag kan inte, och gudarna ska veta att jag försöker, engagera mig. Istället drömmer jag mig bort i svensk- och historieämnet och tänker på möjliga upplägg där eleven ska vara i centrum. Hur ska svenskämnet gå vidare i klass 8 för att eleverna verkligen på riktigt ska kunna möta sig själva och varandra? Frihetliga, pedagogiska tankar fyller min hjärna och lämnar ytterst lite plats för organisation. Därför gnager det dåliga samvetet i mig. Jag är rädd för att mina kollegier inte ser att jag uppskattar deras oerhörda arbete. Jag menar utan dem faller undervisningsrevolutionen! Men jag kan inte engagera mig! Varför? Jag kommer nog aldrig riktigt att passa in på mitt jobb. Det är nog bara så att jag kommer att förbli "hon svenskläraren". Det är efterarbetsvecka och jag saknar eleverna så fruktansvärt... Med ett gäng missnöjt gapande tonåringar känner jag mig mer trygg än med välutbildade, vältaliga vuxna... Jag vet inte men det finns något i mig som gör att jag aldrig kommer att bli vuxen. Jag kommer alltid att vara trotsig och revolutionär; det spelar som ingen roll att jag läst i flera år och tagit en vuxen examen. Just nu kan jag bara hoppas att det inte syns utåt. Att det på mötena ser ut som att jag är engagerad och inte alls sitter och tjurar för att de utlovade pedagogiska diskussionerna hela tiden får stryka på foten för DEN NYA ORGANISATIONEN...

SAKNADE

Dramatikern

Det har varit en dramatisk tid för Knut-Åke och oss de senaste veckorna. Två mycket akuta besök på sjukhuset varav det senaste resulterade i två dagars sjukhusvistelse, är summan av dramatiken. Det första besöket på akuten kom när Knut-Åke ätit ägg och svullnade upp som en röd boll med horn. Några timmar, kräkningar, medicineringar senare så kunde vi dock åka hem med en lugn avsvälld bebis. Detta var andra allergireaktionen som Knut-Åke fått. Den första gången var det mjölk och den gången var svullnaden mer hanterbar och inte lika dramatisk.

Så i fredags var det dags för nästa akuta besök. Knutan hade varit lite stånkig i andningen under dagen. Han hade varit med på avslutningen och vistats ute i den 29 gradiga värmen så vi trodde att han bara var lite tagen av värmen. fram emot eftermiddagen försämrades han dock rejält och vi fick åka in. Läkaren trodde att han dragit på sig en lunginflammation och han fick röntgas. Två inhaleringar adrenalin och betapren intravenöst krävdes dock för att få kontroll på andningen. Eftersom han fortfarande hade svårt att syresätta så blev vi kvar med syrgasgrimma och inhalationer var tredje timme. Någon lunginflammation var det dock inte utan bara en kraftig astmareaktion, eller kanske inte så bara förresten. Det kändes dock rätt okej att vara inlagd på Barn 2. Personalen var otroligt trevlig och det kändes tryggt att Knut-Åke fick ständig vård, trots detta går det inte att beskriva lättnaden när vi blev utskrivna idag på eftermiddagen!!!

Om till denna sjukhusvistelse lägger en intensiv arbetsvecka inför fredagens avslutning så kan man lugnt säga att jag är så slut en människa kan bli...

Trots oron på sjukhuset så hann jag faktisk virka en el del. Jag blev klar med bakstycket till en jättefin body till Knut-Åke. Jag ska ta en bild när den är klar och lägga in:)

 Snart är det sommarlov! Bara en liten efterarbetsvecka kvar, som jag hoppas blir så utan dramatik att den blir rent tråkig;)

Bland kontroller och oro

Idag var det dags för Knut-Åkes BOEL-test som vanligt hade jag sett fram emot detta med en skräckblandad nyfikenhet.Nyfikenheten finns alltid med och den stora förhoppnngen om att denna gången går allt efter noterna. Så blir det dock aldrig med denna grabb...

Oron om att något inte riktigt är som det ska med Knutis har funnits med hela vägen ända sedan tiden på Barn 4 eller nej förresten känslan att något inte är som det ska har funnits sedan graviditetsvecka 7 då Knut-Åke inte syntes på skärmen och vi tog oss hem med ett tungt missfallsbesked. När vi var tillbaka  för ett nytt ultraljud några dagar senare pga oro och för att få missfallstabletter, så syntes han plötsligt där men läkaren var rak och sa att fostret var för litet för att motsvara den graviditetsveckan vi var i och eftersom vi gjort ett sådant tidigt test så var ju chansen att han kommit in i magen senare än vi tänkt utesluten. Dessutom kunde läkaren inte se något dunkande hjärta. Vi fick vänta ytterligare 2 veckor på ett nytt ultraljud och då i vecka 9 så fanns han där på skärmen med ett dunkande hjärta och var precis så stor som han skulle vara. Graviditeten blev plötsligt bedömd som normal. Men de nio månadernas väntan blev för mig långt ifrån normala. Bara den galna tanke att det fostret som inte syntes och sedan var för litet, kom ut och vägde 5375g och var 61cm lång!

Sedan har det bara rullat på med saker som har varit oroande men sedan ordnat upp sig för Knutis. 6-veckors kontrollen fick tas om eftersom han vägrade titta på läkaren. Han vägrade detta även två veckor senare så vi blev skickade till Barnkliniken, där han faktisk visade sig vara social, men han skickades vidare till ögonkliniken eftersom de trodde att det kunde vara fel på synen. Eftersom han kommit till Barnkliniken med remiss så har han gått kvar där parallellt med BVC, vilket bara det ger en massa kontrollbesök som alla stressar upp lilla mor.

En annan följetong har varit hans hörsel. Redan på BB så ville inte ena örat reagera på de ljud som skickades in där. Bara detta har genererat i ett otal kontroller redan och fler blir det eftersom han varken hörde de svaga eller höga ljuden på BVC idag:(

Så veckorna fylls med kontroller medan Knut-Åke flinar på och gör som han vill med sin utveckling. Det finns dagar när oron tar överhanden men för det allra mesta kan vi bara njuta av den lilla varelsen som vi (som min man sagt) inte har skaffat utan som har drabbat oss med hela sin person:)

Knutis sitter och skrattar precis som han ska för att vi i familjen ska smälta:)

Nu är det inte långt kvar....

Jag säljer ju två av mina alster på Tradera och nu är det inte långt kvar. Så ta chansen på detta nystickade set:

Eller varför inte denna gröna Cthulhu:

Sitt nu bara inte uppe hela natten och buda...


Sov Gott!

Vårens frihet kommer att ta slut....

Under våren har jag arbetat halvtid som lärare. Det har varit lite knapert men det har verkligen gett mig space som lärare. Arbete har gett mig en frihetskänsla i bröstet som jag har gjort allt för att smitta över på eleverna. Jag har egentligen bara haft två grupper att planera helt själv för: en klass 7 i svenska och en grupp med svenska som andraspråk. Eftersom jag i princip inte har haft någon kollegietid så har jag under våren funderat väldigt lite på administration, istället har jag bara fokuserat på pedagogik och elevmöten. Det har gjort att jag kunnat lägga upp moment och lektioner med en erfarenhetspedagogisk grund. En grund där vi strävat mot målen genom elevernas erfarenheter. Jag vet inte om jag lyckats i alla lägen, men jag har i yrket känt mig levande på ett sätt om jag bara kunde drömma om under året som klasslärare. Min tjänst har varit halvtid men mitt engagemang har varit minst heltid under våren. Nu närmar sig sommarlovet och det är bara några ynka veckor kvar av min lyxtillvaro. Jag skulle önska att det är just detta som är att vara lärare, men jag vet nu att yrket har andra sidor som stress, press och en ständiga känslor av otillräcklighet...

Till hösten blir det klassläraskap och kollegium. Risken för kvävning är med andra ord stor. Så klart är jag överväldigad över att ha fått jobb och i mina tankar föds redan pedagogiska moment och handlingar, men någonstans i magen finns det där knytnävsslaget av att aldrig riktigt hinna med. Hur ska jag kunna skydda mig mot alla utanförundervisningsuppdragen som kommer flyga in i klassrummet som pilar genom det öppna augustifönstret. Jag försöker knåpa ihop en järnbrynja men jag vet, jag vet hur sårbar och lätträffad jag är...

Men än är det vår och än ligger friheten för våra fötter... Jag sätter mig ner och planerar för nästa vecka... Då ska vi flyga...

Cthulhu till salu! + bebisoro

Trots min mans protester så har jag nu beslutat att sälja min virkade Cthulhu på Tradera. Så det är bara att ta sig in där och lägga bud;)


 Knut-Åke har drabbats av en helt vanlig bondförkylning. Inga problem egentligen utan något helt normalt som alla barn drabbas av. Tvärtom är hans nuvarande snortillstånd ytterst normalt (som min man skulle uttryck sig) ändå så kommer den över mig, den där svarta otäcka och totalt förlamande ORON. Jag har de senaste månaderna lyckats hålla den i schack med hjälp av stora projekt på jobbet och ett febrilt handarbetande här hemma, men en enda liten ynka förkylning har nu fått oron att dundra in i mitt hjärtat som en vass spikpåle.


Knut-Åke var dålig när han föddes och under två dramatiska veckor vårdades han på barn 4 här i Umeå. Förlossningen var dramatisk och mycket jobbig (någon gång när jag samlat ihop mig själv så ska jag berätta om den här). När Knut-Åke föddes vägde han 5374gram och var 61cm lång. Han var vid födseln riktigt medtagen och behövde hjälp med att andas, men det mest dramatiska var att hans blodsocker låg under 1. Det tog ganska lång tid innan de fick ordning på hans blodsocker och tillvaron gick för oss upp och ned. Sedan dess har oron gått i vågor med flertalet olika kontroller på sjukhuset och i min mage gnager en oro om att något inte är riktigt bra. Emellanåt kan jag skratta åt oron och njuta av min härliga och glada bebis, men oron finns där under och lurar. Då och då tittar den in med sitt förvridna ansikte. Någon gång i framtiden ska jag kunna vända honom ryggen och bara njuta av att Knut-Åke är just den bebis som vi så innerligt längtade efter. Bebisen som gör hela familjen på glatt humör. Bebisen som skrattar åt allt. Bebisen som inte bryr sig om kontroller och utvecklingssteg utan gör allt på sitt sätt. Sitt alldeles underbara sätt! Jag älskar ju dig så mycket Knut-Åke, så mycket att herr Oro kan ta sitt pick och pack och dra till skogs...

En av de första bilderna på vår fina lillebror